skoldikten

En dikt om dig.

Du finns fortfarande kvar där vi en gång var, då du sa att du älskade mig som om det var det ända om betydde någonting för dig.
Du vet när 2 människor blir 1 men kommer du ihåg att vi sa att det inte alltid skulle bli så lätt?

Du sa att jag gjorde dig glad och alldeles knäsvag.
Jag kommer ihåg det som igår och det finns fortfarande kvar spår.
Då du och jag gick på stranden du knuffade mig så jag hamnade i sanden.
Vi skrattade bara då, när det bara var vi 2.

Det kändes som ingenting kunde komma hos i mellan men vi sa det alldeles för sällan.
Nu är allting borta det ända som finns kvar är ett brustet hjärta.
Det är som jag inte finns längre jag kanske är död för dig men du är så levande för mig.
Du har gjort någonting med mig som aldrig kommer försvinna en känsla jag alltid kommer minnas.

Det är ingen som lyssnar och förstår jag blundar men ser allt ändå.
Jag vill att du ska förstå att utan dig har jag det svårare att gå men du märker inte mig du varken ser eller hör.

Det lättaste skulle vara om du dog för du är den ända som inte förstod.
Jag vill bara att vinden ska blåsa bort ditt namn som om det aldrig fanns.
Det skulle ha varit som en saga som alltid slutar bra men ändå så var det jag som fick stå ensam kvar. Och hur långt tid det än tar så väntar jag på dig tills du kommer tillbaks till mig.